Vad blev av denna målning?
Första intrycket är lekfullt och lite smårolig. Lite som en parodi på olika förföringsstrategier att fånga hennes uppmärksamhet.
Sen ser jag att hon har gröna fingrar som dansar över tangenterna. Visar det på vår förmåga att odla? Att vi genom att ställa andra och oss själva i god jord kan få växa och blomstra? Som en fin vän till mig brukar påminna mig om.
Det finns några små män(niskor) i målningen. De ser ut att vara nära men samtidigt på avstånd. Med distans från varandra.
Det är många färger och jag vet inte om de heller lyckas samsas. Kan de skava mot varandra, men ändå höra ihop?
Jag fascineras av kontraster. Om de lyckas samexistera.
Skrattet och allvaret. Ordning och kaos. Vår litenhet och storhet. Att allt får plats.
Men ibland kanske det är mer en variation.
Kostymen som ibland känns för stor, men kanske oftare för trång.
Vi trycker ner olika tangenter för att hitta takten, pulsen, rytmen och svänget. Å lär oss hur man spelar kaos och stillhet i samma melodi?
Sen gäller det hitta timingen. Det vi kallar hantverket i praktiken. Eller den tysta kunskapen. Den kunskap som är svår att formulera i ord. Som inte går att googla fram. Inte läsa sig till. Men en ovärderlig kunskap som genom all erfarenhet är så djupt förankrad i en person, att den nästan ter sig osynlig. Ibland även för personen själv som har expertis inom sitt yrke/område.
