Tittar på målningen och den tittar tillbaka. På riktigt så kan tavlor det. Ni ser ju själv. Renen stirrar rakt ut ur färgerna, nästan mänskligt. Fast den ser inte helt ut som en riktig ren. Men iaf en fantasiren i ett hopkok av färger. Å det borde bli rörigt. Men istället blir det... ändå levande på nåt sätt.
Å så finns där en fisk. Fiskar kan vara symbol för andlighet.
Eller så betyder det absolut ingenting.
Det fina med konst är att vi alla kan gissa oss fram själva till olika tolkningar.
Målningen ger inga svar. Den ställer nog mest fler frågor. Vilket på många sätt liknar mitt arbete:
Är renen är en symbol för styrka eller för stillhet?
Är fisken fri eller fångad?
Så står man och stirrar och börjar tänka på allt möjligt. På naturen.
På livet.
Och just när man står där och börjar känna sig lite filosofisk, så hårdnar renens blick en aning. Som om den lutar sig fram från duken, höjer ett ögonbryn och muttrar:
“Du har stått länge och stirrat på mig nu. Vet du om det, va? Ska du ha något gjort idag? Seså, gör lite nytta nu."
Och plötsligt påminns jag då om hur mycket träning det ligger bakom den nytta som finns i icke-vetandet.
Att påminna sig om att man alltid har ofullständig information.
Att man arbetar med antaganden och det vi vet nu, under tiden som bilden klarnar. Å att det många gånger visar sig bli en helt annan bild så småningom.
Så jag lutar mig fram mot renen och svarar tydligt:
"Ja, jag vet. Det är det som är själva poängen med att jag står här. Jag tränar på att inte veta och att stanna upp. Göra mig tålmodig i att våga fortsätta utforska."
Så tar jag ett steg tillbak. Nickar som ett hej då till målningen. Å tänker att konsten, människorna, soluppgången och livet inte är några problem som ska lösas eller helt förstås. Utan något som ska upplevas.