Sammanfattning av min målning:
Symboliserar ett folk som försöker, medan makten bygger dammar av beslut som hindrar oss.
Målningen påminner mig om alla fiskar som stoppas vid gallret, men fortsätter försöka ta sig hem.
Hej riksdag och regering!
Min senaste målning är ett ansikte som blundar, vattnets kraft och en hoppande lax.
Jag tänker att det är jag. Att det är vi här uppe i Norrbottens inland.
Eller vi här nere, beroende på hur man vänder kartan och hur makt och resurser fördelas.
Det är här från Norrbottens inland som det kommer el, stål, järnmalm, koppar, guld, skog, och hundra tusentals människor som tvingats från norr till söder för att arbeta och ge till den välfärd som byggt Sverige.
Det är en röst från den del av landet som har natur, kultur och liv som har rötter långt bak i tiden.
Det är både vår kraft och vår vila.
Vi har vildlaxen som föds i våra älvar, i inlandet. Precis som många av oss.
Vi börjar livet här och vandrar mot kusten och söderut för att få utbildning och lite mer näring för att växa.
Och sedan, när vi gått klart den där skolan och likt laxen vill återvända hem igen för att bygga ett liv. Nära familjen, kanske med barn. Då finns det ibland inget hem kvar. Husen har flyttats eller rivits. Gatan du växte upp på är borta. Ett gruvhål.
Laxen stoppas redan i Boden och står där och stångar mot gallret för att den vill hem.
Vi stoppas av bostadsbristen, av en underfinansierad järnväg och en skola, vård och omsorg som är bland de sämsta i landet.
Och om vi väljer att arbeta inom välfärden som går på knäna här, så saknar vi knäskydd och vi stoppas således också av ohållbara arbetsvillkor. Makt är farlig när den görs osynlig. Det är svårt för människor att se den, särskilt när man är trött, stressad eller isolerad. När det enda överlevnadsstrategin man har till slut blir att sköta sig själv.
Det är därför ansiktet på målningen blundar.
Och det finns ingen här som är emot utveckling, tvärtom. Men vi är emot avvecklingen av det som gör att människor kan leva här. För det finns utveckling som utvecklar, och utveckling som utvinner.
Här uppe känns det mer av det senare. Som att samhällsomvandling blev samhällsförstöring.
Riksrevisionen slog redan 2017 fast att regeringen drog igång samhällsomvandlingarna utan konsekvensanalys, utan ansvarsfördelning och utan skydd för lokalsamhället. Och vi som bor här, lever fortfarande i sviterna och kostnaderna av att den kritiken inte tagits på allvar.
Vi har en kultur som genom sekel burit generationer genom kyla, mörker och riskfyllda miljöer.
Jag vill gärna tala som ett “vi”.
Här uppe har vi en särskild sorts värme. Det är inte den som skriker eller skryter om sig själv, utan den som märks i vad vi gör. Hur vi ställer upp, tar ansvar och bär varandra genom snöstormar och vintrar – bokstavligt och bildligt. Det är en kultur född ur nödvändighet för att klara farligt arbete och långa vintrar. Där mod, lojalitet och att kunna lita på den man jobbar bredvid, är livsavgörande. Å är det på sätt och vis fortfarande.
För det är svårt se hur någon ska orka arbeta med tillfällig personal i svåra, komplexa yrken utan stabilitet i arbetslag och med kollegor som byts oftare än sängkläder.
Här har vi tuff jargong, vi skämtar om det vi också gråter om för att stå ut med sådant vi inte borde stå ut med.
Här har det aldrig imponerat om du kan prata i fina ord. Här vill folk se vad du kan göra i praktiken.
Vi behöver se värdet i vardagen, hur du möter människor, lyssnar, ger omsorg, kan laga, svetsa, borra, bygga och fixa haverier i livet – på riktigt, från grunden. Inte bara med silvertejp eller sminka någon gris. Man lär sig av den som kan jobbet, inte av den som har finast titel. För den som skapar värde, skapar värde, oavsett hur vägen fram till den kunskapen sett ut.
Här hjälper vi varandra. Vi skottar fram varandra och vi lånar ut startkablar. Vi samlas kring hockeyn, jakten, fisket, idrotten, föreningslivet och naturen.
Här har “vi” varit starkare än “jag”.
Det är vackert.
För det är ett hem.
Och när våra hus och vår mark försvinner, är kulturen det enda hem vi har kvar.
Men jag ser hur dynamiken i hur vår del av landet behandlas. Ja, det är koloniala mönster jag pratar om, börjar speglas i oss själva. Att vi styrs mot mer individualism och egen prestige, istället för att värna gemenskapen och sammanhållningen. Som om vi smittas av en kultur där egen karriär ska gå före det gemensamma. Som att det är viktigare med individens prestation, och inte arbetsgruppens. Å tystnaden, prestigen och individualismen som vi styrs åt, får inte bli det enda sättet att vara trygg på.
“Bit ihop, gnäll inte, KBK – kör bara kör.”
Det har varit vår styrka i generationer, men blir nu något som kan utnyttjas.
För tystnaden gagnar den som har makten, och den makten finns inte lokalt.
Låg utbildningsnivå och låga skolresultat gör oss lättare att styra. Utifrån kolonial syn så är det nog inte ens som ett misslyckande, utan snarare ett verktyg.
För de som inte får kunskap om historia, makt och demokrati lär sig inte heller att ifrågasätta orättvisa. Det är då lättare få oss att tro att problemen är våra egna, och inte systemets.
Det som oroar mig mest är inte sprickorna i marken, utan sprickorna mellan oss. Jag ser hur splittring gödslas. Mellan ett ”vi” och “dom”.
Som om vi ska bli konkurrenter. Det är nämligen inte samerna, inte lokalbefolkningen och inte de utlandsfödda som hotar vår hembygd, natur, skog eller vatten.
Tvärtom bär vi alla liknande erfarenheter av förlust av land, mark, hem och kultur.
Det som hotar oss är ett system som vill ha makten, utan att dela den.
Att vi liksom luras bli konkurrenter om resterna av det som tagits i besittning, för så länge vi slåss inåt, då kan makten fortsätta utåt.
För makten vet att vi är starka enade.
Å apropå fly-in/fly-out. Det gynnar kolonialism och kan vara ett effektivt verktyg.
Tillfälliga arbetare utan rötter eller känsla för platsen ställer inga krav på att det långsiktigt ska gå att leva här.
De ser inte strukturerna, de bär inte minnena, och de behöver inte leva med konsekvenserna. Å allt det underlättar för att fortsätta utvinna utan motstånd.
För vem orkar bry sig om en plats som man aldrig kan rota sig i?
Ja, nutida koloniala mönster. De handlar inte om soldater och vapen, utan om språk, normer, värdegrund och styrning. Den kryper in i språket på våra arbetsplatser.
Det pratas om samhällsomvandling, grön omställning, samhällsnytta, ökad produktion, effektivitet och utveckling.
Fina ord.
Å det är lätt att blunda för förtryck när det serveras med vackra ord.
Man säger att man värnar individens utveckling, men menar anpassning.
Man säger professionalism, men menar lojal tystnad.
Man säger enhetlighet och likvärdighet, men menar centralstyrning och ökad orättvisa.
För att göra lika är inte rättvist när behoven är olika.
Ordet utveckling kan alltså bli ett annat ord för förtryck. För det som tas ifrån oss – vår skola, vård, omsorg, natur, resurser, delaktighet, röst och påverkan – sägs göras i omsorgens namn och
för vårt eget bästa. Där vi också får individuell lön efter lojalitet och ett jobb att gå till. Hela det beroendet, gör också motståndet svårare.
Å när fokus flyttas till individens mål och prestationer så tunnas vårt “vi” ut till små öar.
Som om vi ens kunde vara öar som existerade utan sammanhang.
Det underminerar vår kollektiva styrka. Å vi ser då bara fler och fler individer som görs till syndabockar, och fler och fler som vi inte tycker platsar in i skolan/jobbet/laget etc.
Det är dags att fina ord blir verklighet. Nära vård och likvärdig skola. Vi behöver se det.
Lokalsamhället behöver reellt inflytande över naturresurser.
Det måste vara självklart med skola, vård, omsorg och socialtjänst här där resurserna utvinns. Vi måste värna naturen, vildlaxen och oss som bor här, så att vi också kan återvända hem.
Det är inte rimligt att vi inte får mer än smulor av kakan som bakas här.
Vi ber inte om att vara speciella, eller ha någon special/särbehandling.
Vi ber bara om samma rättigheter som övriga landet.
Å om du nu tänker att jag är en kärring som bara simmar mot strömmen. Så vill jag poängtera. Nej! Jag gillar inte ens simma.
Vi värnar bara vårt hem❣️