Det här är en målning.
En plats.
Den platsen skulle kunna vara Gällivare, Sverige eller världen. Men skulle också kunna vara ett rum inuti.
En liten människa påminner om att det alltid finns en plats som lyser. Även när världen känns för jobbig.
Så man blundar. Å går in i en bubbla.
Där man kan hitta en stilla låga. Den som aldrig lämnar.
De svarta, vilda gestalterna ser lite farliga ut.
Å de rör sig. Kastar och skjuter. Kan inte sitta still.
Så när monstren dyker upp, bjud upp till dans och se om det går att röra sig med dess egen energi. Istället för mot.
Krokodilen ser ut som ett hot?
Eller så är det vår väktare?
Vårt eget försvar. Som behövs i mörkare tider.
Under månen ligger en hund.
Stilla, som om den vakar över alla.
Den vet att vila är en styrka.
Tillåter oss att inte kämpa.
Inte prestera.
Utan bara få vara.
Månen verkar lugn och oberörd av pms-kaoset i målningen.
Som att den säger att det finns något i oss som alltid är större, och som sprider ljus när det är som mörkast.
Å känner du dig vinglig? I kropp eller själ?
Påminn dig om månens kraft.
Den håller hela jordaxeln i en stabil lutning.
Då kan den hålla mig. Å dig.
I bakgrunden syns vattnet.
Där kan man flyta med en stund.
Å tillåta vattnet bära oss en stund.