SPELET – där det mest finns förlorare
Jag fick en gång en förfrågan om att bli chef på BUP i Gällivare. ”Men du måste lära dig spelet.”
Spelet? Jag var inte intresserad, och förstod aldrig vad spelet var.
Men nu vet jag. Tyvärr.
Spelet handlar inte om ledarskap.
Spelet handlar om makt.
Spelet är enkelt. Fegt. Förödande.
Och det "spelet" ser ut så här:
Kasta underställda under bussen om de inte gör som du vill.
När personal visar tecken på utmattning eller stress, sparka lite extra genom att göra de till syndabockar. Gör så att organisationen brister – blir en individs fel.
Prata illa om mottagningen i Gällivare på skyddskommiter och till externa, men håll det vagt. Då kan all personal känna sig träffade, utan att någon kan försvara sig.
Och när det blir svårt att rekrytera? Skyll på personalen. Säg att deras ”gnäll” skrämmer bort nya kollegor.
Erkänn aldrig aldrig sanningen: att människor inte söker sig till mottagningen för att de sett hur personalen behandlas och hur arbetsmiljön bryter ner folk.
Det är så spelet funkar. Flytta alltid fokus. Sparka nedåt. Håll cheferna rena, vita och orörda utan ansvar, och ta med HR som lärt sig spelet.
Låt inte anställda få tillgång till företagshälsan vid problem med arbetsmiljön. Gör alltid arbetsmiljön till någons privata bekymmer och sjukdom.
Tysta de som säger emot. Särskilt fackliga och erfaren personal då de lättare blir ett hot.
Låt inte personal prata på möten. Säg att ni har dokument som visar hur ”besvärliga” de är – dokument som sedan ingen får se.
Förvräng protokoll.
Ändra information mellan möten. Tala i tusen ord men ge inga svar. Låt folk drunkna i floskler.
För förvirrade och människor frågar inte lika mycket.
Och Gud förbjude att du själv skulle arbeta kliniskt. Stå aldrig nära barnen. Då riskerar du att se verkligheten. Och den är kladdig, smärtsam och farlig för en chefskarriär med dessa spelregler.
Kom ihåg att hålla avstånd mellan personal och chefer, anställ chefer som befinner sig minst 25 mil bort eller chefer utan vårdutbildning/erfarenhet. Tänk på personalen som maskindelar. När en går sönder eller börjar gnissla. Då tar du in en ny.
Du kan också ignorera lagar. Arbetsmiljö, rehabplaner – det är mest papper. Tandlösa. För att komma runt grundlagarna avseende yttrandefrihet och konfidentialitetsprincipen, så tillåt att personal som hotas med uppsägning, får inkomma med max 1 A4 med kommentarer så klarar du dig.
Spelet är också att producera dokument inför granskningar. Låt det ta dagar. Veckor. Skapa mängder med papper att vifta med när Arbetsmiljöverket knackar på. Visa att ni gjort åtgärder. Redovisa aldrig vad åtgärderna ledde till för resultat.
Spelet är också att inte ge motiveringar till varför vissa inte får löneökning, och förklara inte vad personalen gör för fel. Håll det vagt. Låt dem grubbla. Låt dem känna sig odugliga.
Spelet är att lära sig härskartekniker: gaslighting, osynliggörande, undanhållande av information. Det gör folk osäkra. Små. Då är de lättare att styra.
Och när någon blir sjukskriven? Bry dig inte. Låt dem vara hemma. Glöm dem.
När någon säger upp sig? Låt dem jobba in i väggen till sista dagen. Om de ordnar sin egen avtackning – låt bli att dyka upp.
Det är så spelet spelas.
Det kan inte vara slump. Kanske inte ens ett strategispel, med tanke på att det är väldigt svårt se om det ens är någon som vinner.
Å medan allt detta pågår står barnen mitt i.
Barn som inte orkar leva.
Barn och familjer som inte får hjälp.
Familjer som möter nya ansikten varje gång de kommer.
För när personal jagas bort och sparkas på oklara grunder – då finns ingen kontinuitet. Ingen trygghet. Ingen som stannar länge nog för att förstå en hel historia.
Jag tänker på målningen.
Fiskskålen välter. Fiskarna kippar på golvet.
Personalen står där i vattnet, med händer som darrar, försöker rädda liv som sprattlar.
Och bredvid står den vita figuren. Lite som ett skämt. Ansiktslös. Ren. Med händerna upp utan att ta ansvar. Blåser rosa drömbubblor utåt som inte stämmer med verkligheten.
Och jag vill säga till er som inte jobbar i vården:
Det här är inte bara en arbetsmiljö för vårdpersonal.
Det här är vårt samhälle.
Våra barn. Våra syskon. Vår framtid.
När barn, unga inte får en mer likvärdig tillgång till skola och vård, beroende på bostadsort, då brister hela samhället.
Det kostar liv. Det kostar förtroende. Det kostar oss alla.
Jag kunde inte stoppa spelet.
Jag kunde bara vägra spela med.
Å fly som överlevnadsstrategi.
Men hur länge ska spelet få fortsätta?
Hur länge har vi råd med detta?
Barnen och familjerna i våra 4 nordligaste kommuner har iaf inte råd med ännu fler spelomgångar.
Låt inte malmfälten utarmas mer.