Jag står framför målningen.
Den vita kroppen.
Det skulle kunna vara jag.
Det skulle kunna vara kvinnligheten.
Det skulle lika gärna kunna vara mänskligheten själv.
Men är det jag
Då har jag ljugit.
För jag drog bort många kilon med penseln.
Jag förskönade mig.
Gjorde mig smalare, till någon som någon skulle kunna stå ut med att se.
Gjorde mig till Madonna.
Ett helgon.
Men samtidigt finns också.
Mer hora.
Mer kött.
Mer kropp.
Den eviga pendlingen mellan piedestalen och fördömelsen.
Mellan det heliga och skammen.
Så som kvinnan alltid avbildats.
Så som kvinnor ofta har fått leva.
Och ändå…
Kanske är hon just bara människa.
Av kött och blod.
Där varje försök till beskrivning blir en förenkling.
Ett ljug.
För målningen gör henne paradoxalt nog mer mänsklig.
Kroppen bresar och ropar: “Älska mig. Ta mig.”
Samtidigt som händerna ber: “…men gör mig inte illa.”
Och runt henne – kalla, kaosartade färger.
Inget täcke. Ingen värme.
Bara exponerad hud i det där korsdraget mellan längtan och rädsla.
Och där. Figuren.
Titta noga. Det ser ut som att den sitter på en rullator.
Rullatorn är både stöd och sårbarhet.
Ett hjälpmedel, men också ett tecken på att kroppen åldras.
Figuren som håller henne är inte stark i sig själv.
En figur på en rullator? Alltså det blir nästan komiskt mitt i allvaret.
Och ändå stannar den.
Ändå bär den.
Ändå säger den: “Jag är kvar medan du faller.”
Och kanske är det dit vi vill?
Inte till idealen.
Inte till filtren.
Inte till lögnerna.
Inte till piedestalen.
Utan till närheten.
En kärlek som inte kräver att vi går sönder eller döljer oss för att duga.
Ett stöd som inte alltid är perfekt, men som ändå är där.
En vanlig rullator som bär mer än någon piedestal någonsin kan.
Jag tror rullatorn påminner mänskligheten om:
"Vi är svaga, vi är osäkra, vi vacklar,
Men vi bär varandra ändå"
Jag tror målningen också vill säga:
Vägra välj.
Du kan vara Madonna och hora.
Helgon och kött.
Trasig, ful och redigerad med filter.
Å samtidigt hel, vacker och äkta.
Och det bor för fasiken en kraft i att bara veta det.