Jag vet inte vad ni ser. Men jag ser hundar som liknar chow chows.
Jag har aldrig haft en chow chow, men jag gillar deras uppenbarelse. De ser värdiga ut. Lite lik storpudel på det sättet. Så där kloklugna, och lagomt lurviga. Fast chow chows ser ändå mer bekymrade ut. Som om de bar på något uråldrigt och redan förstått allt som är viktigt veta.
Jag vet inte om de är så jäkla smidiga, men just den här kan iaf hålla den där runda platsgrejen (som man blåser såpbubblor med) med tassen.
Å blåser såpbubblor.
En imponerande finmotorik må jag säga!
Och jag undrar om jag vågar lägga ut denna målning, för vem målar ens så här konstiga saker?
Men handen på hjärtat, är det inte precis vad vi gör?
Vi blåser bubblor. Vi vet att de kommer spricka. Ändå fortsätter vi.
Vi andas in. Andas ut.
Skapar något fint och skört
Relationer, drömmar, jobb, hem, planer, löften.
Sen spricker dem. Det går åt helvete.
Å då blåser vi nya.
Å så där håller vi på.
Det är som att chow chowen som bevittnar allt från sidan säger till oss:
"Vi liknar varandra. Vet du det?
De må se hiskeligt tungt och bekymmersamt ut, men vi lyckas ändå skapa små ögonblick av något vackert. Vi får uppleva någon liten glimt av regnbågens alla färger. Om och om och om igen."
Lägg till kommentar
Kommentarer