Farmors dunderhonung

Jag ser en människa i blått och bakom henne står en häst, ljus och stilla.
Vad väcker den här målning i mig? Undrar vad den väcker i andra som tittar på samma målning? Vad andra ser?

Jag behöver sluta ögonen för att kunna se.
Alltså jag menar inte att se det som finns framför näsan, för det behöver man i min ålder glasögon till. Nä, jag menar det som rör sig inombords. För att det är lättare kunna känna vad jag känner när jag blundar. Ja, ni som provat vet skillnaden mellan att blunda och titta när du  dansar, har sex, målar, lyssnar på något....

Hon i målningen verkar vara i ett sådant ögonblick. Som att hudfärgen blivit blå för att allt blod och syre vänt sig lite längre inåt. 

Hästen ser ut att vaka över människan.
Den står nära, men tränger sig inte på. Den ser ut som en vän som inte talar, och att bara närvaron ger trygghet. Jag ser en samexistens.

Jag undrar om vi alla behöver sådana ”hästar” i våra liv. Varelser eller människor som med sin närvaro gör det möjligt för oss att lyssna på våra egna röster. Att få höra egna tankar och känslor speglad i hästens ljus och omsorg. Att vi just i den dialogen, relationen, samspelet och närvaron kan växa och skapa ...
Kanske kan man likna just det som då uppstår med Farmors Dunderhonung.  Alltså något som gör oss starkare och kraftfullare än världens alla muskler, kontroll och prestationer tillsammans!