Jag målade den här igår.
Alltså inte för att jag känner mig det minsta konstnärlig, utan för att någon frustration behöver ut innan jag exploderar. Innan tankarna klättrar på väggen.
Jag orkar inte städa. Inte träna. Inte ut och flåsa ut det inre kliet. Absolut inte vara social och prata.
Så jag tog färg. Det är enklare bara kladda ut den och så får det bli vad det nu blir. Å så blev det till slut en människa med blå huvtröja som har en fågel på huvudet, en strävhårig foxterrier som jonglerar och en gråhårig kvinna.
Å så klistrade jag dit fjärilar. Oklart varför.
Jag tittar på den: "Vad är detta?" "Är det jag?" Eller du?
Huvtröjefiguren. Jag undrar om det är den tysta, den som inte orkar prata. Den som går runt i morgonrock och pyjamas hela dagen och lite som Melker i Saltkråkan pratar tyst med sig själv "Denna dagen, ett liv".
Eller den där inre Ingemar Stenmark som påminner oss om: "Det är inte lönt förklara för de som int begrip".
Men jag tror att hon den tysta som inget säger, men står kvar och observerar. Hon är nog den allra klokaste delen i mig. Varför gömmer hon sig så, kliv fram för fasiken!
Å så en fågel på huvudet. Det är väl alla tankar och färger som vill flyga iväg fritt. Fast fågeln sitter stilla, så jag tolkar det som att hon inte har tappat det helt till tomtarna på loftet ändå.
Sen den där foxterriern. Inte släthårig och len. Nä, utan den där strävhåriga envisa typen som är vaken, intelligent och på hugget. Varför målar jag en liten hundjävel som håller flera bollar i luften? Som tappar alla bollar ibland, men plockar upp dem och fortsätter som om inget hänt.. Herregud, bor det en sån i mig? Men viss igenkänning på den där inre motorn som driver... Ibland försöker man säga till sig själv, släpp taget nu för fan, ge upp och gå och lägg dig, idiot.. släpp på käkarna lite. Men nä man envisas med att hålla kvar vid sina kära bollar. Jag känner en hatkärlek till den där terriern i mig.
Kvinnan med grått hår. Hon som det finns en längtan efter att få vara.
Hon som fattat att man inte behöver förstå allt.
Hon som vet att allt man försöker hålla fast vid måste få röra sig.
Hon som kan se på allt kaos med värme, istället för panik.
Hon som har ett lugn och som har förstått att hon inte är så trasig som hon trott.
Och fjärilen. Alltså, fjärilen. Som jag fuskklistrade dit. Det sista jag gjorde. Den är ju såklart symbolen för processen, resan, vägen. Alltså förvandlingen från larv, puppa och fjäril. Magiskt.
Ja, eller ren och skär överlevnad beroende på hur man ser det.
När jag ser målningen så kanske det är ett människoporträtt ändå.
Tystnaden, envisheten, lekfullheten.
Kvinnans tålamod med kaoset.
Fågeln som vill fly.
Fjärilen som försöker fatta att den kan.
Jag ser ingen stillastående och lugn "balans”.
Försöker målningen säga?:
"Hörru, det kommer aldrig bli lugnt. Men det finns väl något vackert i det?"
Jaja. Det får väl vara ok. Även när man inte känner sig ok. För om det jag älskar får röra sig, då känns det iaf som något levande!