Alltså. Ibland känner man sig som hon som dansar.
En glädje som smyger sig på. Å man känner. "Nä, men vad livet är fint. Det finns hopp för mänskligheten." Å man vill skicka ut sin kärlek hej vilt.
Men då påminner man sig om det där man skämtsamt brukar säga.... Men som det också ligger något i....
Det är fördjäkla funktionellt att vara paranoid i en farlig värld.
Å här uppe har vi lärt oss hur det funkar. Att när något känns för bra för att vara sant, då är det oftast det.
Så man öppnar inte upp hjärtat på vid gavel. Man stänger det lite snyggt. Håller det i koppel, så det inte spårar ur till något farligt.
Men sen blir man lat och trött på att hålla emot. Så den där förbjudna lilla eldstaden som fortfarande glöder där inne, börjar knacka på mer intensivt. Trots att ensamma vedträn egentligen inte kan brinna, så verkar den trots allt glöda iaf. Så man öppnar en vädringslucka till hjärtat iaf. Dansar runt i köket, i kassakön. Sjunger högt fast man inte kan sjunga. Skrattar så konstigt så alla andra skrattar. Skiter i om andra skrattar med dig eller åt dig. Bara man får skratt.
Å sedan kommer det.. brevet från Janteverket.. herregud vad ska folk säga? Någon kanske tror man är onormal eller har fått feeling? Stack jag ut för mycket? Trodde jag att jag var någon? Upplevdes jag vara bättre än någon annan? Ja, ni vet, allt det vi lärt oss är farligt.
Men vi i Gällivare känner också hon på andra sidan. Å för alla utsocknes så vill jag förtydliga, jag pratar inte om folk i himlen. Jag pratar om vi som bor här.
Hon på andra sidan i målningen som vi också ärvde. Hon med ena handen bakom ryggen, och den andra som en scissorhand. Hon som är lugn och kontrollerad. Hon som lärt sig dölja exakt allt. Hon som lärt sig att det gäller att klara sig själv och inte be om hjälp. Hon som hellre lånar ut släpvagnen än sina känslor. Hon som kan klippa av det som känns för nära.
Å hon förtjänar all jäkla respekt. Hon är byggd av ett virke som hållt människor levande här i generationer. Hon som överlevde i fattig jordmån. Hon som stod kvar när alla andra la sig. Hon som bar familjer genom tider då ingen hade tid att bryta ihop. Hon som inte kunde känna efter för mycket i den rådande verkligheten, för då hade allt rasat ihop. Hon bar, kämpade, löste och fixade. Hon som inte hade tid med en massa prat. Nä, för det blir inga barn gjorda av att snacka. Man gör saker här. Punkt.
Man säger inte: "jag älskar dig". Man visar det praktiskt. Man sopar av snön från bron utan att någon bett om det. Det betyder samma sak. Man bjuder på kaffe, bakar bullar och lämnar en påse utanför grannens dörr. Man skjutsar och bär flyttkartonger. Det är vår version att jag finns här för dig. Det är inte känslokyla, det är tvärtom. Man ger av sin tid. Vi är bara lite obekväma i munnen.
I helgen var jag på kulturfest. Poesisamtal med Petra och Sara på biblioteket. Å det gav mig hopp om dansaren i målningen. Hon som vågar sträcka sig fram. Hon som inte gömmer sin röst. Hon som står för det förbjudna – nämligen mänsklighet. Hon som håller våra berättelser vid liv. Hon som önskar gnista, sammanhang och mening, och som inte klarar av leva på bara löneförhöjning.
Men kanske har saxkvinnan i oss fått för stor makt ibland? Så nu, när någon försöker göra och bygga något mjukt... konst, poesi, dans, yoga, gemensamt lärande och utforskande... Då blir det ofta… tyst. Någon byter samtalsämne. Någon blir obekväm. Någon fnyser. Nä, klipp dig och skaffa sig ett jobb.
Jag kommer ihåg den gamla regeln som funnits i Gällivare när jag växte upp, som löd att kvinnor över 40 år inte får ha långt hår, för det passade inte åldern. Alltså den regeln skiter vi i nu. Jag väljer att tolka det som ett gott tecken, att saxkvinnan släppt greppet lite.
Jag tror vi lever i en tid då vi inte längre behöver vara lika rädda för konsten, kreativiteten eller känslorna. Inte lika rädda för sårbarheten. Inte lika rädda för att behöva något. Att vara människa inför andra människor.
Tiderna förändras. Å jag hoppas på mer av dansaren. Hon som kastar kärlek och kyssar över träsk av tystnad.
För vi är ett rikt folk, inte bara ekonomiskt och på ytan. Utan själsligt, historiskt och mänskligt.
Det gäller bara att synliggöra det som är osynligt både för världen och oss själva.
Å med jantelagen i vårt blod, så behöver vi inte skapa för applåderna. Inte för strålkastarna.
Men vi behöver skapa tillsammans för vår egen skull. För samhällets skull. För att orka överleva vintrarna. För att stå ut med livet. Med känslorna. För att hålla varandra varma. För att vara människor.